Filippa Mannerheim skrev en utomordentlig text om makten och dess relation till "pöbeln" på Newsmill

Fick mig att tänka på en krönika jag skrev i Ystads Allehanda för sju år sedan (ser i alla fall ut som den är skriven 2005!). Byt ut lite referenspunkter så är den fortfarande obehagligt aktuell...

Medierna, makten och det folkliga folket

I Sverige finns det två politiska ringhörnor.

I vita shorts och 2000 kg tungt alla de politiska partiernas ledning oavsett färg, och nästan all press.

I svarta shorts – helt utan vikt – fikarumsfolket, snabbköpsköarna, friskis och svettisarna.

Vi har nämligen en situation i landet där den politiska dagordningen sköts av medierna och den politiska makten i samverkan.

Här bestäms vilka frågor som ska tas upp och vad som ska tyckas. Ibland med små nyansskillnader mellan blocken – för syns skull.

De enda som överhuvudtaget har någon sorts termometer i rumpan på folkhemmet är de evigt utskällda kvällstidningarna.

”Arbetslösheten är den stora valfrågan” säger s, mp, v och borgarna och dagspressen hänger på. En trygg och lugn fråga där vi kan snacka siffror som ingen begriper.

I fikarummen pratas istället om ouppklarade våldtäkter, och att man får fängelse för att gå i Jönköpings kloaker men böter för att slå någon på käften.

”Åke Green-domen skapar homo-hets” säger de akademiska kamraterna i ledare, bloggar och krönikor.

”Man får visst bara tycka vad man vill om man tycker likadant som dom som bestämmer” muttras det vid bingolottobrickorna.

Häromdagen avslöjades att delar av migrationsverket festat när en viss familj avvisats.

Denna nyhet stämde till 100% in på  en så kallad ”dagordningsdominant”.

När detta gått ut i radion stod det med en gång klart vad som skulle ske: Ekot, TV och dagspress av alla färger släppte allt man hade för händer. Inkallade bedömare tyckte. Och ledare och krönikörer skulle fylla sidorna dagen efter. Med exakt samma åsikter.

Allt medan ingen utanför sfären brydde sig nämnvärt.

Samtidigt rånas en värdetransport till och i hörnsofforna undrar man varför vårt samhälle står handfallet. 

Sakta men säkert byggs en känsla av vanmakt upp. Och någonstans i en stuga sitter en ”Le Pen” eller ”Ian & Bert” och ser en lysande framtid i sin kristallkula.

I normala demokratier ifrågasätter medierna de politiska agendorna. Skribenterna munhuggs med varandra och skäller på sina kollegor som Ali och Foreman en gång.

Folket håller på den ena eller den andra, och mer än en uppfattning kan finnas.

Journalister ställer offentliga chefer och politiker till svars och ställer besvärliga frågor.

Men det förutsätter en viss grundläggande och sund konflikt.

Och det kan man ju inte ha om man sitter i samma ringhörna.

.

Varför gör ni så här Coop

Publicerad i Ystads Allehanda den 5 februari, 2013

För 4 år sedan blev hustrun och jag förbannade. Det var när Coop slängde ut den skånska mjölken och fyllde hyllorna med billigare mjölk från Arla.

Det resulterade i en av landets första stora Facebook-protester. Konsumenter demonstrerade utanför butiker och rev sina med-mera kort i protest och mjölkupproret var ett faktum. Coop och de andra dagligvarukedjorna blev tagna på sängen och förstod ingenting. De hade nämligen bilden av att konsumenterna bara ville ha låga priser. Till vilket pris som helst.

Men konsumenterna talade med plånboken och Coop och de andra fick lära sig ett och annat om sina kunder. Till exempel att kunderna bryr sig om bönder.

Eller...?

Nu visar det sig att de inte lärt sig ett dugg. I veckan dök det upp reklamskyltar i butiker där man glatt förklarar att en storkonsumerande familj kan spara tusenlappar på att köpa Coops egen mjölk från Dalarnaistället för den från Skåne. Är det då inte OK att kunden får välja? Billigt från Dalarna, eller dyrare från hembygden.

Inget konstigt väl?

Jo. Det konstiga, och skrämmande, är att man inte förstått hur mycket den svenska bonden faktiskt betyder för kunderna. Oavsett om bonden är från Dalarna eller Skåne.

Man har inte heller förstått att kunderna inte är dumma i huvudet.

Mjölk är kanske ett av de mest prisvärda livsmedel som finns. Priset är betydligt lägre än för sockervatten med färgämne. Ändå väljer Coop just mjölken för priskrig. Varför?

När Företag A skapar prispress på ett baslivsmedel så gör man bara en enda sak - man förvandlar det till en lågvärdesprodukt. Företag B måste följa med ner, och sedan måste Företag A sänka en gång till. Prispress föder bara kostnadspress. Och den kostnadspressen går i slutänden alltid ut över människor och djur i lantbruket. I synnerhet när det gäller baslivsmedel.

Till skillnad från vanliga företag så kan inte bönderna berätta vad de vill ha betalt och förhandla om detta med olika köpare. Det är den som köper som bestämmer vad de betalar. Om den summan går upp eller ner vet bönderna aldrig. Det enda de vet är att djuren ska ha mat och att lånen ska betalas.

Att skapa priskrig på mjölk med egna varumärken är riskfritt för handeln. Med egna varumärken så vet de att det bara är att sänka och sänka, och bönderna har inga andra val än att acceptera eller gå i konkurs.

Hur många av er som läser detta hade accepterat ett jobb där det fanns en enda arbetsgivare, och denna ensam bestämmer vad ditt jobb är värt?

Men jag tror att folk börjar bli klokare. Man har sett konsekvenserna av att bara fokusera på priser. Inom mat såväl som inom offentliga upphandlingar av vård eller färdtjänst.

Vi blir upprörda när storföretag pressar arbetarlöner i Bangladesh. Vi talar oss varma för Fairtrade-producerade bananer och kaffe. Men när dagligvaruhandeln driver svenska bönder mot ruinens brant i prispressens namn, så heter det bara marknadsekonomi.

En dag kanske jag förstår varför det är så.

Och kanske jag då också förstår varför LRF och de andra organisationerna inte säger ett ord om saken.

Ingen köpte röd T-ford

(Publicerad i Ystads Allehanda den 14 januari 2013)Share on print

Ska man tjäna pengar snabbt så är det ofta en bra idé att minska kundernas valfrihet.

Ford lät till exempel sina kunder köpa T-Forden i vilken färg som helst - bara den är svart. Efterfrågan på röda T-Fordar var därför högst begränsad och det var lätt för handlarna att hålla lager på rätt färg.

Så håller det på att bli i våra mataffärer. En pirat vid namn EMV tränger ut allt annat. EMV står för Egna Märkesvaror. Det är de där sakerna som heter samma sak som butiken.

Coops krossade tomater - och Icas mjölk till exempel.

Mat som säljs på ett enda argument - Den är billig!

Och så fyller handlarna hyllorna med sin kedjas egen billiga mat, varpå de nästa vecka kan säga till sina leverantörer att det inte finns någon efterfrågan på annat än det billigaste.

Vad är då problemet?

Problemet är att maten blir anonym. Ingen kommer att vilja producera bra mat, om handeln sett till att det bara är billig mat som säljs.

Och det är precis det handeln vill.

Om du väljer att köpa mjölken Mjölk eller räkorna Räkor så köper du bara just mjölk eller räkor. Du köper inte skånsk mjölk, eller räkor frånNordsjön. Och eftersom handeln inte har press från dig på att använda vissa råvaror så kan de stoppa lite vad som helst i förpackningarna.

I det läget kan handeln spela ut de olika odlarna och producenterna mot varandra och bara köpa av den billigaste. Ungefär som när fabrikerna plockade daglönare utanför fattighusen på 1800-talet.

Vill en inköpare på Ica betala mer för att ha skånsk mjölk från Eva ochAnders gård i paketet när han kan köpa tankbåtar med mjölk från ko-fabriker i Baltikum och rädda sin egen julbonus?

Varför ska man ersätta en svensk svinbonde för att han eller hon följer dyra svenska lagar, när konsumenten ändå bara har en sorts köttbullar att välja mellan?

Om det inte spelar någon roll var kon mjölkats eller vilka besprutningsregler som gäller där gurkan odlats så finns det ju ingen anledning att producera mat i Sverige med våra dyra regler.

Ironiskt.

Vi har några av Europas tuffaste och dyraste regler för djurhållning och växtodling.

Samtidigt har vi en matmarknad med två-tre aktörer som alla bara verkar intresserade av att sälja billigast tänkbara mat med minsta tänkbara valfrihet till oss. Lagen tvingar bönderna att producera dyr mat. Och handeln tvingar sedan oss att köpa billig. Det går liksom inte ihop.

Detta i en tid när matprogrammen i TV står som spön i backen och kockarna med drömsk blick talar om underbara råvaror. Kokböcker fyller bästsäljarlistorna, och varje köksrenoverare vill ha en bred gasspis och helst en ångugn.

Men när vi sedan ska använda våra kokböcker och våra spisar så kan vi bara klämma på de gaspackade biffarna genom plasten och hoppas på att de är möra.

Hösten när Simrishamn dog

(Publicerad i Ystads Allehanda den 4 december 2012)
Share on print

Gästkrönika.

 Att Simrishamn tystnar på hösten hör till. Köerna försvinner på Brunnshallen, parkeringsplatserna blir lättare att hitta och lugnet återkommer. Ganska mysigt.

Den här hösten är det dock annorlunda. Inte bara tre konkursade affärer med tomma fönster på bästa affärslägen. Utan också en total avsaknad av 16-åringar. Gymnasiet stängde av besparingsskäl. Inte ens de mest basala programmen fick leva kvar. Ingenting satsades på marknadsföring för att få skolan att sälja sin produkt. 16-åringarna får nu stiga upp vid 05.30 för att ta tåget till Ystad. Kommer hem vid 18-draget. Om de inte skaffar studentlägenheter och blir kvar i Ystad hela veckan.

Simrishamns butiker, fik och gator försvinner ur deras medvetanden. Ystad blir basen. Kagan säljer inget kaffe till dem. Och affärerna säljer inga kläder. Fler fönster kommer att gapa tomma. Nästa år blir det en årskull till. Och sedan ytterligare en.

Hur en kommun som vinkar av sina unga konsumenter varje morgon ska kunna dra till sig de affärer, matställen och annat som dessa unga vill ha är oklart. En nedåtspiral snurrar som en borr rakt ner i betstyckena.

Inga konsumenter - inget nytt företagande. Inga nya företag - ingen inflyttning. Ingen inflyttning - ingen personal att hitta för de som driver verksamheter.

Hur många jobb försvinner när en högkonsumerande målgrupp flyttar sin konsumtion? Hur dyrt hade det varit att behålla gymnasiet, jämfört med att ta de kostnader som nu kommer? Alla som säljer till familjer vet att den vara som inte attraherar tonåringarna får det svårt.

En del av våra styrande talar nu med drömsk blick om den välsignade dag då det tar tre minuter kortare tid att åka tåg hit. Men om man tror att frälsningen kommer på räls så betyder det ju att man bestämt sig för att slåss med Staffanstorp, Höllviken och Lomma på sovstadsmarknaden.

Har vi en chans där? Varför slåss med ett vapen (restid) som konkurrenterna är mycket bättre på? Varför inte arbeta med vårt varumärkes starka sidor?

Idag finns tekniken för att driva verksamheter var som helst. Idag är närhet till familj och medmänniskor, tid att leva, möjlighet att vara i fred och att bo i en ort med ett varumärke du kan vara stolt över, den kanske exklusivaste vara som går att köpa. En vara som Simrishamn kan erbjuda.

Liksom Carmel i Californien, Saratoga Springs i New York och en massa andra orter som lagt ner idén med att satsa på pendlare. Som istället arbetar med att locka till sig verksamheter som behöver bra medarbetare och som därför behöver erbjuda dessa medarbetare något unikt. Något som konkurrenterna inte kan erbjuda. En bra boendemiljö. En unik boendemiljö. Livskvalitet för medarbetarnas hela familjer.

Mitt förslag är att se vad orter som dessa gör. Hur de som lyckats gjort för att lyckas. Istället för att ställa sig i kön bland alla andra sovstäder. Som dessutom alltid kommer att vara närmare Malmö/Lund än vad vi är. Hur snabba tågen än blir.

Öppet Brev till Sparbanken Syds huvudmän: Har någon talat med er om det här med varumärken?

Den här texten var införd som gästkrönika i Ystadsallehanda den 1 mars.
Dock kom den inte med i webupplagan.

En bank har egentligen bara två unika saker att sälja: sitt varumärke, och sin personals kontaktnät. Priser, produkter och annat kan ändras över en natt. Men dessa två saker är oerhört fasta.
Sparbanken Syd har under ett antal år byggt upp fantastiska värden på båda fronterna. Det är en självklarhet här ute att man har Sparbanken Syd som bank. Annars är man nästan lite skum…

När man i somras gick ut och bröt samarbetet med Swedbank så stod jag och många andra och hejade på. All business is local. Heja käringen mot strömmen!
Nu tar man allt det man byggt upp och kastar på sophögen för att skapa en skånsk ”storbank”. VD som i media har verkat vara en klok karl, skriver på bankens hemsida så många floskler att man undrar om han verkligen tror på det själv. Alla som någon gång fått försämrad service av en leverantör vet att det alltid beskrivs som ”för att bättre kunna tillgodose…”. Det står på sidan 1 i boken om ”Corporate BS”.

Den nya banken ska bland annat innefatta Sparbanken Finn.
En bank som en av mina kunder beskrev med följande ord ”Finn kan nog behöva en del hjälp, exempelvis: ny ledning, nya banksystem, ny internetbank, nya formler för att beräkna ränta, ny kassapersonal, ny reklamationsavdelning, ny pressansvarig, ny telefonväxel, ny telefonbank....och nya kunder - de gamla har lämnat skeppet redan!!!”

Sant eller ej - om en ren och en smutsig människa kramas, så är det rena som blir smutsig. Det är inte den smutsiga som blir ren. Samma gäller för varumärken.

VD skriver glatt om att den nya banken kommer att ha 40 kontor. Men om fler kontor är bättre, så borde ju flest kontor vara bäst. Då vinner väl Nordea eller SEB? Varför är 600 medarbetare är bättre än 100?

Fusioner beskrivs alltid som nödvändiga och bra av företagsledningar eftersom det ligger i företagsledningars natur att vilja växa. Och man är experter på att göra kalkyler som säljer in det till sina styrelser.

Men – för att kalkylerna ska stämma krävs att försäljningen går som man tänkt sig och att man får den kundutveckling man vill ha. Så blir det inte alltid. Titta på Arla och Coop. De fick lära sig att lokalt, nära och småskaligt är större och viktigare än någonsin.

Om Sparbanken Syd tappar (och det kommer den att göra) sin lokala förankring och känsla så finns det ju inte längre någon anledning att inte välja en konkurrent. Helt plötsligt släpper ni in SEB, Handelsbanken och Nordea i en match som de tidigare varit utestängda från.

I ett större företag är alltid den enskilda kunden mindre värd. Det är ett faktum.
Idag vill kunder vara värdefulla. Känna sig betydelsefulla. Det är framtiden.
Snälla ni. Gå mot strömmen. Var modiga. Bygg vidare på en bank som skiljer sig från mängden. Som kastar skitsnacket på soptippen. Det är det ni ÄR som gjort att ni toppar alla tänkbara listor.

Snälla huvudmän. Gå inte till historien som de som sålde ut er bank. Bygg en bank som är unik på riktigt och vars varumärke kan bli ett fyrtorn i en likriktad bransch. En bank som skiljer sig från mängden. Vars unika värden kan skina över hela landet. Gå mot strömmen.
Visa lite mod på måndag!

Mats Genberg

PS - Hjälpte krönikan kanske lite...
Detta skedde..

Kultur...

Så kul att se TV-debatt där alla svartkostymskulturalisterna var jättepinsamma :-) Allra roligast var Björn Wiman på Expressen som menade att "alla läser inte kulturen - men alla läser inte sporten heller". Skillnaden är att ingen Expressen...läsare hade märkt om kulturen var borta. Men man hade konkat på en vecka utan sporten. Självinsikt rules!

Jag har hittat pengar åt alla!

När det hörs ledsna toner om nerskärningar i välfärden så tänker jag hädanefter säga en sak – Pengarna ligger i bussarna!

I Sverige finns två av världens stora busstillverkare – Volvo och Scania. Här arbetar folk som är experter på bussar och busstrafik. Dom reser världen runt och lär sig och så stoppar de in all kunskap i sina bussar.

Men är helt enkelt fena på bussar. Man har antagligen sett fler bussar än några andra nu levande människor.

Kruxet är bara att våra offentliga länstrafikbolag och andra inte litar på att bussexperterna är bussexperter. Så Skånetrafiken och allt vad de heter tillsätter en egen grupp. De ska utreda hur en skånsk buss ska se vara beskaffad och vilket betalningssystem man ska ha och hur tjocka ledstängerna måste vara. Alla måste få tycka och känna sig lyssnade på och åka på studiebesök. Samtidigt gör ett gäng i Småland samma sak. Och ett annat i Västergötland. De kommer givetvis fram till helt olika saker. Men de får göra många studiebesök. Och de får dricka många Ramlösa vid whiteboarden.

Två olika städer kan ha så olika krav på sina bussar och betalsystem, att det inte ens är teoretiskt möjligt att låna en från grannstaden om det skulle behövas. Dessutom är en begagnad buss inte värd en krona eftersom den bara kan användas i just den enda stad som den är beställd för.

De som kan sådant här menar att ”det offentliga” på det här sättet betalar kanske100.000 kronor mer per buss än om man köpt en som fanns i ”katalogen”. Dessutom lägger man kanske ett år av möten och diskussioner på en massa människors betalda arbetstid innan man kommer fram till hur man vill ha det. Och de företag som ska utföra trafiken på entreprenad måste ta mer betalt för sin körning eftersom man måste ha en specialbyggd buss. Och det gör att biljetterna blir dyrare och att fler åker bil istället. Bara för att man inte kan köpa något som redan finns.

Varför måste det offentliga alltid uppfinna nya hjul.

Schenker och DHL kör samma lastbilar. Men skånska bussar måste ha en annan sorts stolar än vad man har i Småland.

Logiken är som alltid klockren.

Hälsoval Skåne - ett skämt som tydligen är allvar

Region Skåne (det kan man säga är landstinget här nere) har laddat massor av energi på något de kallar "Hälsoval Skåne".
Efter att dussintals människor (med titlar som är så fina att om de suttit på någon i det privata näringslivet så hade personen i fråga inte pallat ha dem på sitt visitkort) har suttit i långa möten i långeliga tider så har man kommit fram till ett helt unikt och nytt system.

Wow!

Numera kan du säga vilken "vårdenhet" du vill gå till när du är sjuk.
Och - de kan inte neka dig vård.

Det är nu det framstår hur korkad jag är.
Jag har under mina 46 år trott att det alltid varit så.

Jag är sjuk, jag går till vårdcentral eller sjukhus - jag blir (förhoppningsvis) behandlad.

Vad är nytt?

I början av 90-talet kom något som hette "Familjeläkarreformen" tror jag.
Man skulle lista sig hos en doktor och sedan skulle man alltid få träffa denne - om man ville.

Kruxet var väl bara att doktorn i fråga sällan stannade så länge på ett ställe att man lyckades träffa samma person fler än en gång.

Nu är systemet borta och ett nytt är infört. En reklambyrå i Malmö har räddats från finanskrisen genom att få göra en kampanj med strumpor (á la Staffan Westerberg) som ska förklara storheten i systemet.

Strumpor ska få oss att använda fötterna - Skåne - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt

Shared via AddThis

Jag fattar nada!

Jag ska välja "vårdenhet" utifrån den utförliga information som ges.
Det vill säga: Adress, telefon, öppettider och website.

YESS!

Men i den civiliserade delen av världen ( t ex England och Frankrike) har man insett att det inte är ett "bolag" man vill ha. Utan en person. En doktor. En GP som man säger i England.
En person som kan dig, din familj, dina krämpor och så vidare.
Anledningen till att någon vill välja enhet A istället för enhet B är i de flesta fall för att man gillar/känner/har förtroende för en doktor på stället i fråga,
Observera nu att information om just vilka läkare som finns INTE framgår av den info som ges.

Det finns inte heller något betygssystem eller liknande där kunder kan säga "Bra vårdcentral med sköna stolar i väntrummet och korta väntetider".
Eller "bra doktor som gav sig tid att lyssna".

Bara adress, telefonnummer.

Man har skapat ett fantastiskt spel för gallerierna som kostat massor med tid för massor av administratörer. Lite som PPM.
Man ska välja. Men har ingen aning om vad - eller varför.

Jag är som sagt var snart 46. Jag, min fru eller mina barn har aldrig haft en "min doktor". De brukar nämligen bara stanna sådär ett år på varje ställe.
Ge mig ett system där man knyts till en läkare. Där jag får reda på när läkaren flyttar och kan välja att följa med.

Det är en person som ger vård. Som ger en upplevelse.
Aldrig en byggnad eller en organisation.
Så låt oss då för jösse namn få välja en sådan.

Jag skrev en sak i Land...

KF's VD Lars Idermark skrev ett debattinlägg i Land.
Han tyckte att KF's agerande med Arla-avtalet var konsumentnytta ( då det skulle kunna ge lägre priser) samt att han hade svårt att första antipatin mot avtalet - då "Arlakon är bland det svenskaste som finns.
Så här blev mitt svar i samma tidning:

.........

Jag är inte mjölkbonde. Kan ingenting om den politik Lars Idermark talar om i sitt inlägg om mjölkkriget. Men jag är ganska bra på att förstå vad folk tycker.

Den 25 februari fick jag höra om Coops mjölkbeslut i Skåne. Jag startade samma kväll Facebookgruppen ”Coop suger fett. Sälj skånsk mjölk i Skåne”. Idag har den 13.000 medlemmar. Namninsamlingen ”Ja till Skånemejerier” som följde har ca 49.000 insamlade namn. Alla är väldigt arga på Coop och Arla. Men KF blundar. Det är tragiskt. När man får så stark respons borde man vara tacksam för en marknadsundersökning i verkligheten! Men KF håller fast vid att man inte gjort fel.

”..med viss förvåning jag noterat upprördheten” skriver Idermark. Men en VD ska inte bli förvånad. Han eller hon ska ha personal på marknadssidan som ger rätt beslutsunderlag. Om 62.000 människor är dokumenterat arga så borde man väl gjort NÅGOT fel i sin analys?

Jag vet inte varför man är arg i Dalarna eller Gästrikland. Men jag vet varför skåningen är arg. Det är för att ni bestämt vad han eller hon ska anse är ”konsumentnytta”. Utan att fråga.
Utan att ta reda på vad som värderas och hur.

Arla och Arla-kon säger du är ”Det svenskaste av det svenska”. Inte i skånska ögon. För oss är det en halvdansk megakoncern med monopolattityd.
Kollade ni inte upp bilden innan ni fattade ert beslut?

Många skåningar har också en relation till människor som arbetar med mjölk i Skåne. Kan man hjälpa dem att behålla sina jobb så vill man det. Även om det betyder 50 öre mer för mjölken. Då blir man förbannad när en jättekoncern ska prisdumpa ihjäl de egna grannarna med hjälp av KF…. Kollade ni inte detta innan ni fattade ert beslut?

Dessutom är skåningen läskunnig.” Intresset för lokalproducerat är mycket stort, säger Anna Norberg, informatör hos Coop”. Citat ur Sydsvenskan två dagar före det stora tillkännagivandet. Skåningen tycker också att det är stendumt att köra mjölk från Växjö till Jönköping och sedan till Malmö. När det redan finns mjölk i Malmö. Kollade ni inte vad vi tycker innan ni fattade ert beslut?

Dessutom har han svårt för auktoriteter. Han vill köpa SITT varumärke och inte något som pådyvlas från ett huvudkontor i Stockholm. Kollade ni inte detta innan ni fattade ert beslut?
I en tid när alla företag kämpar för att framstå som goda, så tar ni och Arla guldmedaljer i att skapa massor av badwill. Gör en pudel istället. Det är både enkelt och lönsamt. Om man inte har en dold agenda vill säga. För det har ni väl inte?

Mats Genberg. Företagare, LRF-medlem och mjölkdrickare på Österlen

Österlen har allt. Utom självförtroende!

Här är en krönika som jag skrev i dagens Ystads Allehanda

.....


I som det heter ”dessa tider” undrar alla varför folk inte börjar spendera så att hjulen börjar snurra igen. Medan man precis dessförinnan säger att det är så hemskt att man måste hålla i allt man har.
När det gäller Österlen är vi ännu bättre på att göra saker eländiga på andra håll. Trots att det borde vara tvärtom. Även efter Plastals konkurs.
Vi har världens möjligheter. Men vi har så fullt upp med att bara se det som är dåligt.

I morse var jag i Brantevik hos tandläkaren. Jag var tidigt ute så jag och hustrun tog en extra runda bland de vintertomma husen. Det som slog mig då var hur mysigt det skulle vara att bo där (om man inte hade 19 hästar). Och varför inte fler väljer att göra det.

Det tar bara en timme att köra till Malmö. Mindre än det till Lund. Knappt 50 minuter till Sturup. Helt utan köer. Jag har en del kamrater som bor på ”näset” och jobbar i Malmö, Helsingborg eller Köpenhamn. 90 minuter i bil är vardagsmat. Gånger två för de som ska till Helsingborg. På den tiden kan en Österlening ta sig till Köpenhamn.

Jag har affärskontakter i Stockholm som har mindre än en mil till jobbet, men ändå måste avsätta minst en timme i varje riktning för säkerhets skull. I London är allt mindre än två timmar till jobbet att betrakta som ren lyx!
Vi tror liksom inte på att det är sant. Att folk verkligen har det på det viset. Men så ser verkligheten ut.

Men det finns faktiskt en hel del som pendlar även här ute. Som tar morgonens mails och samtal på tåget, i bilen, på bussen. Men det är som om vi väljer att inte låtsas om det.

Det är som om vi är så fixerade vid vår bild av att ”allt är dåligt och att ingen vill bo här eftersom det saknas industri och nybyggda lägenheter”. Eller så tror vi att pendlare inte är riktiga invånare. Vi vill bara ha folk som även jobbar här och om det då inte finns några jobb så flyttar ju ingen hit.

Men även pendlare ger jobb. Ska ha sina sopor hämtade. Sina ungar på dagis. Köpa sin lokalproducerade mjölk. Plantera tulpaner i vår.

Varför kan inte vår bygd bli ett nytt Falsterbo?

Vi har allt! Boende. Miljö. Intressanta grannar. En blandad befolkning där den inflyttade inte känner sig som en utböling. Hav. Skolor som inte behöver väktare. Yta. Och en ganska vettig prisbild på bostäder.

Det enda vi egentligen saknar är självförtroende.