tisdag 30 oktober 2007

Är det ena värre än det andra?

Som man får man alltid veta att man är maktgalen och att man i kraft av sitt kön är den som sätter agendan.
Fan trot.

Just nu är det två frågor som dyker upp på alla dagordningar med självaktning. Den som diskuterar NÅGOT annat är en dålig människa. Sannolikt ond.
En agenda med helt kvinnliga förtecken.

1 - Rosa Bandet
2 - Mäns våld mot kvinnor


Jag tycker nu inte att vare sig bröstcancer eller män som slår kvinnor är bra. Tvärtom - det är hemska saker som inte borde finnas.

Men när alla lampor lyser åt ett håll blir det per definition mörkt någon annanstans.
När alla har rosa band glömmer vi barncancer. Tjocktarmscancer. Sköldkörtelcancer. Prostatacancer.
Varför ska vi just i oktober strunta i detta och lägga vår "välgörenhetsbudget" på just bröstcancer? Är det färre barn som får leukemi just då?
Har alla cancerformer sin månad?
"I december kör vi leukemi, och på sommaren passar det ju bra med hudcancer. Ska vi säga i juli?"
Och alla dessa rosa band.
Bäres med fördel av män som vill visa kvinnor i sin närhet hur kloka och informerade de är.

Sedan är det det här med mäns våld mot kvinnor.
Jag känner ingen man som slagit en kvinna - vad jag vet.
Alla läskunniga män jag känner - och har känt - anser detta vara det lägsta man kan göra.
Näst efter att slå ett barn.

Så vem når man med en kampanj om detta?
Ska grabben i linne (ett plagg som i amerikansk slang numera kallas "wife beater" då det med fördel bäres av män i miljöer där detta är ett accepterat beteende) säga. "Åh fan. Var det dumt att slå frun. Då ska jag nog inte göra det nästa gång jag dricker".

Kanske kan en och annan i någon omgivning lockas att ta ett steg framåt.

Men återigen - ljus på ett problem skapar mörker på ett annat.

Jan Guillou sa en gång "det stora problemet är inte mäns våld mot kvinnor - utan mäns våld mot män".
Och visst är det så. Det är en betydligt mindre risk för en ensam kvinna att bli misshandlad på en öppen gata, än vad det är för en man.

Eller en pojke.

Hur ofta läser vi om en flicka som blir sparkad i huvudet av pojkar på en skolgård eller utanför en korvkiosk.

Kvinnomisshandlaren är redan paria. Både i samhället och i fängelset.
Det mentala slaget är redan vunnet.
Men den som grovt misshandlar en 16-årig pojke kan snarare vinna status i vissa kretsar.
Och är bara gärningsmannen själv ung nog så sker det dessutom helt utan påföljd.

Så mitt förslag på kampanj är "Stoppa unga mäns våld mot andra unga män".

Det var dagens ord.

BRÅ vet mer

torsdag 11 oktober 2007

Rugby är fet-stort!
















Den här bilden tog hustrun i Paris den 5 september. Mitt emot nationalstadion i Paris där Rugby VM precis skulle börja.
Under 6 veckor är hela Paris rugby.
Rugbyboll i mega-size under eiffeltornet.
Rugbyreklam överallt.
Varenda sylta har en plasmaskärm som visar stora killar med lår som whiskeyfat.
BBC skriver rugbybloggar.
Frisörer skyltar med "les bleu" tröjor och hela Bois de Boulogne är fullt av kids som tacklar och bildar klunga.

Aftonbladet sport har haft två (2) notiser om rugby under september.
Men oräkneliga om innebandy.

Vi har generalpejl i Sverige.

Varför är det OK att vara elak mot män?

Det är inte bra att vara dum eller elak.
Det vet alla.
Allra hemskast är att vara dum och elak mot kvinnor, djur och barn. Om man inte själv tillhör någon av grupperna.
Men det är helt OK att vara elak mot män.
I synnerhet vita och överviktiga män.
Är man vit och tjock är det OK för alla att säga och göra vad som helst.

Göran Persson till exempel.
Alla får kommentera Göran Perssons utseende och kroppsspråk.
"Där sitter han och pöser i sitt bleka fläsk" får man säga. I P3 till exempel.

Hade det varit OK att kommentera en kvinnas yttre på samma sätt?

måndag 8 oktober 2007

Är det jobben - egentligen?















Det lär ha varit partiledardebatt i helgen.
Stod det i pressen.
Fan vet om någon tittade.
Mona & Fredrik lär ha varit eniga om att "det är jobben som är den viktiga frågan"

Samma helg:
I Blekinge sköts en pojke ihjäl.
Och alla säger "varför gjordes inget innan det gick så långt"

I Stockholm slås nästan samtidigt en annan pojke ihjäl dagen före sin 17-års födelsedag.
Av ett gäng i hans egen ålder.
Och alla säger "varför gjordes inget innan det gick så långt"

Nu driver jag ingen statistisk byrå, men en fair gissning är att om man idag hade ställt frågan
"Vilken nyhet diskuterade ni på förmiddagskaffet idag" så hade "varför gör dom inget - innan det går så här långt" hamnat högt upp på listan.

De enda som verkar leva i villfarelsen att just arbetslöshet är dagens "hot topic" är Monas & Fredriks rådgivare.
Det är lite skrämmande att man anställer folk med så lite pejl.
Som genom att vara så opejlade bidrar till att öka klyftan mellan (A) folkvalda och media och (B) alla andra.

Kan aldrig vara bra. För någon.

Svenskar är tågmobbbade



















Tåg är fint, mysigt, bra och väldigt mycket NU.
Det är det inte att flyga i Europa.

I morse kom jag o frun hem från Paris. Med flyg.
En kort och helt omysig upplevelse som inkluderade att gå upp 04.45 i morse och sedan se de närmaste timmarna hackas söner i små bitar med etiketter som "Lämna hyrbilen", "stå i kö för att komma in i incheckningshallen", "stå i incheckningskö", "stå i gaten och vänta", "sitta på planet och vänta på att man ska pusha", "flyga", "vänta på bagage" och så vidare.

I stället hade man kunnat ta tåget.
Gått ombord i går kväll, ätit middag, jobbat lite, sovit, vaknat, jobbat lite till e t c. Allt med ett tämligen gott miljösamvete och klar James Bond feeling.

Men det kan man inte.
Vi kunde inte.
Gick inte att hitta någon som sålde biljetter.
Eller få ett samlat grepp om kostnader.

Gör ett experiment. Googla "tåg till paris".
Du får upp åtta företag som säljer flygbiljetter till Paris och ett gäng reseskildringar.

År 2007 hänvisar SJ till telefonförsäljning dagtid.

Inte en enda privat resebyråentreprenör har ens försökt att nischa in sig på "klimatanpassade europaresor för dig som vill komma fram i vettigt skick".

I Tyskland, Belgien och Frankrike far folk som tättingar med tåg mellan storstäderna.
Medan vi lever i ett vakum.

Kolla och se var gränsen går

lördag 6 oktober 2007

Monsterbarn eller sötnosar

I torsdags var jag på Apoteket i Simrisham.

En stockholmsmamma i 40-årsåldern var också där. Med ett barn som säkert är sött, gulligt och bra på alla sätt.
Problemet är att ungen lät. Mycket.
En reaktion av en förälder som har minsta pejl på läget är då att be barnet att vara lite tystare.
Och förklarar att livet blir trevligare för både barn och föräldrar om inte alla i omgivningen tycker att det söta barnet är en ungdjävel.
Man kan prata om termer som "hänsyn" och kanske "respekt för andra".

Det gjorde inte den här mamman. Hon sa till en gång.
Och sedan fortsatte ungen (utan minsta illvilja, hon var säkert bara glad. Men hon LÄT. Och alla på Apoteket skruvade på sig. Kanske för att det händer att folk på apotek är sjuka. Eller åtminstone har huvudvärk) utan att mamman ens hörde.
Hon började då istället prata med en nyinkommen väninna. Och där stod dom och snackade allt medan barnet lät högre och högre. Och den församlade menigheten började hysa tämligen olämpliga tankar om småbarnsföräldrar från Stockholm som ska förverkliga sig på Österlen.

Ny scen:
Chatou, Paris. Ett annat apotek. I morse.
Litet barn råkar ställa sig vid disken när jag är ute i butiken för att prata med fru apotekerskan om huvudvärkstabletter.
När jag går fram ser inte barnet att jag kommer, varpå mammam - snabb som en kobra - petar på henne och säger "du står i vägen för le monsieur!" Och flikan hoppar åt sidan och säger "Oh - Excusez moi monsieur!". Varpå jag är lika väluppfostrad tillbaka och säger att "det gör inget". Och alla är nöjda o glada och civiliserade.

Så kan det bli.

Vem ger de folkvalda råd om vad man ska prata om?

Ibland undrar jag vilka PR konsulter som våra folkvalda anlitar.
Vem säger åt Reinfeldt o Co "Nu är det dags att synas i media och visa folket att vi förstår vad som händer i landet".

När en politisk motståndare säger något som ingen utanför nyhetsredaktionerna bryr sig om, då hissar man flagg och bokar intervjutider pch ställer in semestrar.
Till vad nytta?
Ingen bryr sig.

Men i går sköt en man i Blekinge ihjäl en pojke. Rapporterna talar om att mannens familj länge trakaserats av ett gäng.
Och att man anmält och anmält - men att inget hänt. Att bägaren rann över i natt,
I kommentarerna på artikeln (som man kan läsa här ) uttrycks massor av vrede över att "Ingen lyssnat". Att polisen inte kunnat göra något.
Allt andas maktlöshet och de som kommenterar säger att de förstår desperationen som utlöste skottdramat.
Det lyser av förtvivlan över "vart samhället är på väg".

Men ser vi någon i TV?
Har någon minister rest till Blekinge?
Har någon sagt: "vi har ett problem i samhället när människor inte känner att deras problem tas på allvar."

Eller "jag ska djävlar i hoppet tala med polisen - så här ska det inte gå till".
Eller "folk har fel för sig, det görs visst en massa saker"
Eller "här har det gått snett - jag lovar att kolla"
Eller åtminstone visar att man talar om samma saker i sina mötesrum som befolkningen pratar om i fikarum och utanför mataffären.

Visar att man har örat mot marken.

Nope.
Inte hänt. Oavsett färg,
Och under tiden blir folk allt mer arga och man bäddar fint för allsköns populister.

Kortsiktigt och konstigt.

I vanliga länder hade vi sett upprörda folkvalda få mikrofoner uppstoppade i näsan av pålästa journalister. Lokala polischefer hade ställts till svars av media och sina chefer.
Ett och annat huvud hade kanske rullat.

Men inte vi. Inte i Sverige.

Här gör vi inte så. Här gör vi på ett annat sätt.
Men ingen vet riktigt vilket.
Eller varför.

torsdag 4 oktober 2007

Första tanken!

Eftersom ingen i hela världen kommer att läsa ytterligare en blogg så kan jag tänka vad jag vill som första tanke. Kruxet är att när mina arga tankar sedan når världen så kommer det jag skriver nu att ligga kvar till allmän beskådan.
Men det är smällar man får ta.,
Det märkliga är att när jag nu äntligen skapat blogg så är jag inte så värst förbannad på nåt.
Så kan det gå.