I torsdags var jag på Apoteket i Simrisham.
En stockholmsmamma i 40-årsåldern var också där. Med ett barn som säkert är sött, gulligt och bra på alla sätt.
Problemet är att ungen lät. Mycket.
En reaktion av en förälder som har minsta pejl på läget är då att be barnet att vara lite tystare.
Och förklarar att livet blir trevligare för både barn och föräldrar om inte alla i omgivningen tycker att det söta barnet är en ungdjävel.
Man kan prata om termer som "hänsyn" och kanske "respekt för andra".
Det gjorde inte den här mamman. Hon sa till en gång.
Och sedan fortsatte ungen (utan minsta illvilja, hon var säkert bara glad. Men hon LÄT. Och alla på Apoteket skruvade på sig. Kanske för att det händer att folk på apotek är sjuka. Eller åtminstone har huvudvärk) utan att mamman ens hörde.
Hon började då istället prata med en nyinkommen väninna. Och där stod dom och snackade allt medan barnet lät högre och högre. Och den församlade menigheten började hysa tämligen olämpliga tankar om småbarnsföräldrar från Stockholm som ska förverkliga sig på Österlen.
Ny scen:
Chatou, Paris. Ett annat apotek. I morse.
Litet barn råkar ställa sig vid disken när jag är ute i butiken för att prata med fru apotekerskan om huvudvärkstabletter.
När jag går fram ser inte barnet att jag kommer, varpå mammam - snabb som en kobra - petar på henne och säger "du står i vägen för le monsieur!" Och flikan hoppar åt sidan och säger "Oh - Excusez moi monsieur!". Varpå jag är lika väluppfostrad tillbaka och säger att "det gör inget". Och alla är nöjda o glada och civiliserade.
Så kan det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar