söndag 10 februari 2008

Vad tror politiska kommentatorer om människor?

Idag fick vi läsa om en svängning i opinionen. Alliansen går framåt. Socialistblocket bakåt.
Vårt nyskapande nyhetsprogram Rapport gör det revolutionerande draget att besöka en ledarredaktion och be om kommentar.
(Den kreativa journalistiken står som spön i backen... Vad kommer härnäst? En röst ur folket på Drottninggatan? Eller kanske centralen? Vi väntar med spänning)

SvD's PJ Anders Linder säger i inslaget att han tror att en "bidragande orsak kan vara Socialdemokraternas byte av talesman i ekonomiska frågor från Pär Nuder till Thomas Östros."
Sådant har politiska kommentatorer sagt sedan jag var barn.
Man har hävdat att folks val av parti berott på individer, beslut och frågor som nästan inga andra än just politiska kommentatorer ens känt till. Än mindre haft en uppfattning om.

För någon vecka sedan kom en undersökning som visade att upp emot 50% av unga väljare inte ens visste vilken regering vi hade.
Hur stor del av befolkningen vet vem Pär Nuder är? Eller Östros?
Hur många kan sätta rätt partiflagga på dem?

Att den gode PJ tror att människor funderar över olika utsagor och analyserar dessa för att därefter fatta ett balanserat beslut över vem man ska rösta på är en sak.
Men att det sättet att resonera har bäring hos partistrateger skrämmer.
Lika mycket som att läsa statsvetares analyser.
Baserade på teoretiska undersökningar.
(Alla som någon gång deltagit i en djupare undersökning av även ett seriöst företag som SIFO kan intyga att efter 5 minuter så svarar man vad fan som helst för att bli fri och få titta på TV igen.)

Guy Kawasaki

Guy Kawasaki skrev i sin bok Rules for revolutionaries "Don't listen to what people say. Look at what they do".
Ett exempel var en fokusgrupp som bad folk tycka till om en ny sorts "ghettoblaster". Gul eller svart var frågan. Fokusgrupperna sa att den nya, balla gula var det man skulle satsa på. Alla fick var sitt exemplar av maskinen i fråga som tack för sin medverkan.
Nästan alla tog den svarta....

Nu till en tankelek om opinionssiffrorna:
Tänk om en stor del av svenska folket anser att Tito Beltran är oskyldig.
Tänk om man anser att Bodström var en elak kille som skulle sätta dit honom.
Tänk om Bodströms (s)-koppling därigenom varit det som sänkt partiet?
Har någon ens tänkt tanken?
Enligt min egen mäniskokännedom är det ett minst lika sannolikt scenario som varianten Nuder/Östros.
Bodström är mer känd s-politiker än någon av de andra. Och frågar du vem som är justitieminister i Sverige så är jag helt övertygad om att en icke föraktlig del av populationen svarar "Bodström".

Anyway:
Ta hit en arbetslös analytiker från USA när primärvalen är över i höst.
Och låt dom testa sina verktyg. Det hade varit spännande.

Min egen bild?
Skicka ut mystery shoppers till:
- Omklädningsrum på Friskis & Svettis
- Fikarum på sjukhus
- Taxibilar
- Familjemiddagar i medelklassen efter 2 snapsar

Lyssna. Och hör verkligheten bakom de politiska skiftningarna.

Som en idé.

lördag 2 februari 2008

Mer kaos i städerna tack!

En sak som jag aldrig förstått är varför vi inte kan få ha bara en gnutta kaos i våra svenska städer
Mest rädda för kaos är tjänstemännen på våra byggnads- och gatukontor. Kan det bero på ingeniörsgenerna?

Man planerar och organiserar så det står härliga till. För att till exempel få till en riktigt bra handels- och trafikmiljö i Ystad, planerar man trafiken så att det inte går att handla i staden. Och så att torghandeln tvärdör

När man tittar ut på sitt verk så ser man antagligen en fin och ordentlig trafikmiljö med raka linjer och ingen obehörig trafik.
Ordnung ska det vara.
Att sedan patienten där på kuppen hör liksom inte hit.

Sverige är fyllt av stendöda stadscentrum. Med kommunhus, bibliotek, och nyanlagt torg med omdiskuterad staty. Och en video-butik.
På lördagarna släpper man dock in en fiskbil och kanske någon som säljer tulpaner. Är man riktigt frisinnad kan man också tillåta en vagn som säljer Thai-mat.

Ibland tar dock kaoset över av sig själv.
Möllan i Malmö. Gat-loppisen suckarnas gång i Simrishamn.
Och det funkar. Kaoset sätter igång folks köpmekanismer och handeln florerar.

I Paris finns det marknader i varje stadsdel. Trängseln är obarmhärtig. Bilar står överallt.
Men det funkar. Staffan Heimerson skrev en gång om just Paris trafik som ett exempel på att trafiksituationer bara fungerar om planerarna håller fingrarna borta.

Samma gäller som jag ser det när det gäller handel.

När planerarna nu vill skapa levande centrum så lyckas man istället ha ihjäl dom.
Och köparna drar sig till Svågertorp och Center Syd.
Där man skapar helt egna kaos. Utom synhåll från planerarnas kontor i centrum.