Filippa Mannerheim skrev en utomordentlig text om makten och dess relation till "pöbeln" på Newsmill

Fick mig att tänka på en krönika jag skrev i Ystads Allehanda för sju år sedan (ser i alla fall ut som den är skriven 2005!). Byt ut lite referenspunkter så är den fortfarande obehagligt aktuell...

Medierna, makten och det folkliga folket

I Sverige finns det två politiska ringhörnor.

I vita shorts och 2000 kg tungt alla de politiska partiernas ledning oavsett färg, och nästan all press.

I svarta shorts – helt utan vikt – fikarumsfolket, snabbköpsköarna, friskis och svettisarna.

Vi har nämligen en situation i landet där den politiska dagordningen sköts av medierna och den politiska makten i samverkan.

Här bestäms vilka frågor som ska tas upp och vad som ska tyckas. Ibland med små nyansskillnader mellan blocken – för syns skull.

De enda som överhuvudtaget har någon sorts termometer i rumpan på folkhemmet är de evigt utskällda kvällstidningarna.

”Arbetslösheten är den stora valfrågan” säger s, mp, v och borgarna och dagspressen hänger på. En trygg och lugn fråga där vi kan snacka siffror som ingen begriper.

I fikarummen pratas istället om ouppklarade våldtäkter, och att man får fängelse för att gå i Jönköpings kloaker men böter för att slå någon på käften.

”Åke Green-domen skapar homo-hets” säger de akademiska kamraterna i ledare, bloggar och krönikor.

”Man får visst bara tycka vad man vill om man tycker likadant som dom som bestämmer” muttras det vid bingolottobrickorna.

Häromdagen avslöjades att delar av migrationsverket festat när en viss familj avvisats.

Denna nyhet stämde till 100% in på  en så kallad ”dagordningsdominant”.

När detta gått ut i radion stod det med en gång klart vad som skulle ske: Ekot, TV och dagspress av alla färger släppte allt man hade för händer. Inkallade bedömare tyckte. Och ledare och krönikörer skulle fylla sidorna dagen efter. Med exakt samma åsikter.

Allt medan ingen utanför sfären brydde sig nämnvärt.

Samtidigt rånas en värdetransport till och i hörnsofforna undrar man varför vårt samhälle står handfallet. 

Sakta men säkert byggs en känsla av vanmakt upp. Och någonstans i en stuga sitter en ”Le Pen” eller ”Ian & Bert” och ser en lysande framtid i sin kristallkula.

I normala demokratier ifrågasätter medierna de politiska agendorna. Skribenterna munhuggs med varandra och skäller på sina kollegor som Ali och Foreman en gång.

Folket håller på den ena eller den andra, och mer än en uppfattning kan finnas.

Journalister ställer offentliga chefer och politiker till svars och ställer besvärliga frågor.

Men det förutsätter en viss grundläggande och sund konflikt.

Och det kan man ju inte ha om man sitter i samma ringhörna.

.

Varför gör ni så här Coop

Publicerad i Ystads Allehanda den 5 februari, 2013

För 4 år sedan blev hustrun och jag förbannade. Det var när Coop slängde ut den skånska mjölken och fyllde hyllorna med billigare mjölk från Arla.

Det resulterade i en av landets första stora Facebook-protester. Konsumenter demonstrerade utanför butiker och rev sina med-mera kort i protest och mjölkupproret var ett faktum. Coop och de andra dagligvarukedjorna blev tagna på sängen och förstod ingenting. De hade nämligen bilden av att konsumenterna bara ville ha låga priser. Till vilket pris som helst.

Men konsumenterna talade med plånboken och Coop och de andra fick lära sig ett och annat om sina kunder. Till exempel att kunderna bryr sig om bönder.

Eller...?

Nu visar det sig att de inte lärt sig ett dugg. I veckan dök det upp reklamskyltar i butiker där man glatt förklarar att en storkonsumerande familj kan spara tusenlappar på att köpa Coops egen mjölk från Dalarnaistället för den från Skåne. Är det då inte OK att kunden får välja? Billigt från Dalarna, eller dyrare från hembygden.

Inget konstigt väl?

Jo. Det konstiga, och skrämmande, är att man inte förstått hur mycket den svenska bonden faktiskt betyder för kunderna. Oavsett om bonden är från Dalarna eller Skåne.

Man har inte heller förstått att kunderna inte är dumma i huvudet.

Mjölk är kanske ett av de mest prisvärda livsmedel som finns. Priset är betydligt lägre än för sockervatten med färgämne. Ändå väljer Coop just mjölken för priskrig. Varför?

När Företag A skapar prispress på ett baslivsmedel så gör man bara en enda sak - man förvandlar det till en lågvärdesprodukt. Företag B måste följa med ner, och sedan måste Företag A sänka en gång till. Prispress föder bara kostnadspress. Och den kostnadspressen går i slutänden alltid ut över människor och djur i lantbruket. I synnerhet när det gäller baslivsmedel.

Till skillnad från vanliga företag så kan inte bönderna berätta vad de vill ha betalt och förhandla om detta med olika köpare. Det är den som köper som bestämmer vad de betalar. Om den summan går upp eller ner vet bönderna aldrig. Det enda de vet är att djuren ska ha mat och att lånen ska betalas.

Att skapa priskrig på mjölk med egna varumärken är riskfritt för handeln. Med egna varumärken så vet de att det bara är att sänka och sänka, och bönderna har inga andra val än att acceptera eller gå i konkurs.

Hur många av er som läser detta hade accepterat ett jobb där det fanns en enda arbetsgivare, och denna ensam bestämmer vad ditt jobb är värt?

Men jag tror att folk börjar bli klokare. Man har sett konsekvenserna av att bara fokusera på priser. Inom mat såväl som inom offentliga upphandlingar av vård eller färdtjänst.

Vi blir upprörda när storföretag pressar arbetarlöner i Bangladesh. Vi talar oss varma för Fairtrade-producerade bananer och kaffe. Men när dagligvaruhandeln driver svenska bönder mot ruinens brant i prispressens namn, så heter det bara marknadsekonomi.

En dag kanske jag förstår varför det är så.

Och kanske jag då också förstår varför LRF och de andra organisationerna inte säger ett ord om saken.

Ingen köpte röd T-ford

(Publicerad i Ystads Allehanda den 14 januari 2013)Share on print

Ska man tjäna pengar snabbt så är det ofta en bra idé att minska kundernas valfrihet.

Ford lät till exempel sina kunder köpa T-Forden i vilken färg som helst - bara den är svart. Efterfrågan på röda T-Fordar var därför högst begränsad och det var lätt för handlarna att hålla lager på rätt färg.

Så håller det på att bli i våra mataffärer. En pirat vid namn EMV tränger ut allt annat. EMV står för Egna Märkesvaror. Det är de där sakerna som heter samma sak som butiken.

Coops krossade tomater - och Icas mjölk till exempel.

Mat som säljs på ett enda argument - Den är billig!

Och så fyller handlarna hyllorna med sin kedjas egen billiga mat, varpå de nästa vecka kan säga till sina leverantörer att det inte finns någon efterfrågan på annat än det billigaste.

Vad är då problemet?

Problemet är att maten blir anonym. Ingen kommer att vilja producera bra mat, om handeln sett till att det bara är billig mat som säljs.

Och det är precis det handeln vill.

Om du väljer att köpa mjölken Mjölk eller räkorna Räkor så köper du bara just mjölk eller räkor. Du köper inte skånsk mjölk, eller räkor frånNordsjön. Och eftersom handeln inte har press från dig på att använda vissa råvaror så kan de stoppa lite vad som helst i förpackningarna.

I det läget kan handeln spela ut de olika odlarna och producenterna mot varandra och bara köpa av den billigaste. Ungefär som när fabrikerna plockade daglönare utanför fattighusen på 1800-talet.

Vill en inköpare på Ica betala mer för att ha skånsk mjölk från Eva ochAnders gård i paketet när han kan köpa tankbåtar med mjölk från ko-fabriker i Baltikum och rädda sin egen julbonus?

Varför ska man ersätta en svensk svinbonde för att han eller hon följer dyra svenska lagar, när konsumenten ändå bara har en sorts köttbullar att välja mellan?

Om det inte spelar någon roll var kon mjölkats eller vilka besprutningsregler som gäller där gurkan odlats så finns det ju ingen anledning att producera mat i Sverige med våra dyra regler.

Ironiskt.

Vi har några av Europas tuffaste och dyraste regler för djurhållning och växtodling.

Samtidigt har vi en matmarknad med två-tre aktörer som alla bara verkar intresserade av att sälja billigast tänkbara mat med minsta tänkbara valfrihet till oss. Lagen tvingar bönderna att producera dyr mat. Och handeln tvingar sedan oss att köpa billig. Det går liksom inte ihop.

Detta i en tid när matprogrammen i TV står som spön i backen och kockarna med drömsk blick talar om underbara råvaror. Kokböcker fyller bästsäljarlistorna, och varje köksrenoverare vill ha en bred gasspis och helst en ångugn.

Men när vi sedan ska använda våra kokböcker och våra spisar så kan vi bara klämma på de gaspackade biffarna genom plasten och hoppas på att de är möra.