Fick mig att tänka på en krönika jag skrev i Ystads Allehanda för sju år sedan (ser i alla fall ut som den är skriven 2005!). Byt ut lite referenspunkter så är den fortfarande obehagligt aktuell...
Medierna, makten och det folkliga folket
I Sverige finns det två politiska ringhörnor.
I vita shorts och 2000 kg tungt alla de politiska partiernas
ledning oavsett färg, och nästan all press.
I svarta shorts – helt utan vikt – fikarumsfolket,
snabbköpsköarna, friskis och svettisarna.
Vi har nämligen en situation i landet där den politiska
dagordningen sköts av medierna och den politiska makten i samverkan.
Här bestäms vilka frågor som ska tas upp och vad som ska
tyckas. Ibland med små nyansskillnader mellan blocken – för syns skull.
De enda som överhuvudtaget har någon sorts termometer i
rumpan på folkhemmet är de evigt utskällda kvällstidningarna.
”Arbetslösheten är den stora valfrågan” säger s, mp, v och
borgarna och dagspressen hänger på. En trygg och lugn fråga där vi kan snacka
siffror som ingen begriper.
I fikarummen pratas istället om ouppklarade våldtäkter, och
att man får fängelse för att gå i Jönköpings kloaker men böter för att slå
någon på käften.
”Åke Green-domen skapar homo-hets” säger de akademiska
kamraterna i ledare, bloggar och krönikor.
”Man får visst bara tycka vad man vill om man tycker
likadant som dom som bestämmer” muttras det vid bingolottobrickorna.
Häromdagen avslöjades att delar av migrationsverket festat
när en viss familj avvisats.
Denna nyhet stämde till 100% in på en så kallad ”dagordningsdominant”.
När detta gått ut i radion stod det med en gång klart vad
som skulle ske: Ekot, TV och dagspress av alla färger släppte allt man hade för
händer. Inkallade bedömare tyckte. Och ledare och krönikörer skulle fylla
sidorna dagen efter. Med exakt samma åsikter.
Allt medan ingen utanför sfären brydde sig nämnvärt.
Samtidigt rånas en värdetransport till och i hörnsofforna
undrar man varför vårt samhälle står handfallet.
Sakta men säkert byggs en
känsla av vanmakt upp. Och någonstans i en stuga sitter en ”Le Pen” eller ”Ian
& Bert” och ser en lysande framtid i sin kristallkula.
I normala demokratier ifrågasätter medierna de politiska
agendorna. Skribenterna munhuggs med varandra och skäller på sina kollegor som
Ali och Foreman en gång.
Folket håller på den ena eller den andra, och mer än en
uppfattning kan finnas.
Journalister ställer offentliga chefer och politiker till
svars och ställer besvärliga frågor.
Men det förutsätter en viss grundläggande och sund konflikt.
Och det kan man ju inte ha om man sitter i samma ringhörna.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar